Nu har jag verkligen försummat den här bloggen. Såg att senaste inlägget var innan sommaren och nu är det redan oktober. Mycket saker har hänt sen dess känns det som trots att det inte är så länge sen. Men det känns nästan som en evighet, sommaren är alltid så långt borta. Gud vad jag älskar sommaren. Det är nog därför jag önskar har en liten dröm om att bo i Miami. Skulle aldrig kunna flytta ifrån Sverige i dagsläget dock, jag trivs trots allt väldigt bra här. Har många fina vänner, har ett fantastiskt band som jag brinner för och numera har jag ju även ett heltidsjobb. Det är ett udda butiksjobb men väldigt spännande och varierande. Jag trivs.
Trots att det känns som att livet börjar komma igång nu så känner jag hur höstdepressionen smyger sig på.
Jag hatar den av hela mitt hjärta, för jag klarar aldrig av att stå emot den. Hur glad jag än borde känna mig så finns ändå det där tomma hålet inom mig, det där mörka, ångestfyllda hålet. Om jag bara visste var det fick sin kraft ifrån. Det är så svårt att beskriva i ord hur det känns. Ord räcker inte till, jag kan försöka hur mycket jag vill men det blir ändå aldrig rätt.
Jag tror på fullaste allvar att kärlek är vad som fattas. Jag är en väldigt känslofylld person trots att jag har ganska dålig kommunikation med mina egna känslor. Men jag vet att jag behöver älskas och bli älskad. Och vem behöver inte det? Jag är väl precis som alla andra som mår dåligt över att vara ensam och inte ha en partner. Men det är ju ingen tröst för mig. "Alla känner så, kom över det" är väldigt hårda ord, för även om det är sant så känns det fortfarande i hjärtat. I kroppen. Den där tomheten som behöver fyllas ut.
Saknaden av någon som lämnat ens närhet är outbärlig. Jag tänker på det varje dag. Hur mycket jag saknar henne. Jag har fortfarande inte tagit bort hennes nummer, varför skulle jag? Jag kan inte sluta hoppas på att hon en vacker dag ska höra av sig igen, som om ingenting har hänt. Jag behöver henne i mitt liv, det har inte varit detsamma sen hon försvann. Även när vi gjorde slut så fann vi varandra igen och var bästa vänner. Allt var bra och vi fanns alltid där för varandra i vått och torrt. Det finns ingen annan människa som jag känt mig så bekväm med tidigare och det känns som att jag aldrig kommer att hitta någon annan som ger samma känsla. Faktumet att vi bor i samma stad och skulle kunna gå in i varandra på stan slår mig varje dag. Men det händer aldrig. Inte en enda gång under ett år har det inträffat. Jag undrar om hon tänker på mig alls. Eller om hon har gått vidare och glömt bort mig. Varför ville hon ens ha det såhär? Jag trodde att jag betydde lika mycket för henne som hon gör för mig. Men det kan jag väl inte göra med tanke på att det har gått över ett år nu. Hur kan man vara så stark att man medvetet går igenom en sådan saknad? Jag vill ringa henne och få höra hennes röst, men jag ljög och sa att jag respekterade hennes val och lovade mig själv att lämna henne ifred, för det var vad hon ville. Men jag är inte stark. Jag tinar bort. Jag går sönder.