Det har varit en ganska händelselös helg måste jag säga. Vaknade i fredags och kände fredagspeppen, svårt att inte göra det när man slutar vid halv 1 liksom. Kommer hem, käkar lite lunch och börjar höra av mig till lite folk för att se om man kan hitta på något. TOTALDÖTT. Det slutade med att jag satt hemma och lökade hela jävla dagen/kvällen. Gick och köpte chips, dipp och pepsi max och tjockade mig. Sen ringde Alex (tack och lov) och kom över en stund för att snacka guzzar. Det var nice.
Igår hände det inte så mycket heller. Spelade lite LoL under dagen, segade galet. Mot kvällen mötte jag upp Sebbe, Mikko och Agnes + entourage. Vi satt och krogade i några timmar men jag var ganska otaggad. Soft att komma ut med satt ändå och skrev med Elena hela tiden, haha. Kom hem, såg någon skön rulle från 87 med James Belucci och somnade sen runt halv 4.
Idag har jag dumpat mina sista flyttkartonger i grannens förråd då jag inte har ett eget. Kartongerna har stått i mitt kök sen jag flyttade in för 2,5 år sen och det är helt löjligt skönt att ha blivit av med dem. Städade ur lite lådor och skåp också, fann då en gammal födelsedagspresent från Ronja. En teckning av oss som hon ritat, och på baksidan står det "Jag älskar dig". Snacka om flashback. Saknar henne så sjukligt mycket. Fy fan. Typiskt att sånt alltid händer på söndagar också. Det är verkligen deppdagen nummer 1.
Den kommande veckan kommer att vara krävande. Vi måste inventera hela sortimentet till slutet på månaden så vi ska stanna kvar efter klockan 5 varje dag för att jobba några extra timmar med inventeringen då vi inte hinner med det under dagarna med alla kunder och beställningar. Kommer bli två hårda veckor. Som tur är får jag släppa loss lite nästa helg då det är Rockbitch Boat-kryssningen! Ska bli jävligt roligt. Samma dag (lördag) så är det även dop för min underbara systerdotter Kajsa, och jag ska bli gudfar! Så måste även köpa en doppresent i veckan, får lön först på torsdag... Stress!
Nu har Sara åkt iväg på semester, vilket betyder att jag och Jennie mer eller mindre får klara oss själva i butiken tills hon kommer tillbaka. Jan är visserligen där också, men han har så mycket att göra inför öppningen av nya butiken så han är mest i bakgrunden och svarar på riktigt svåra frågor.
Dagen gick fort förbi hur som helst vilket såklart var skönt. Mot slutet fick jag gå till posten för att lämna ett paket innehållande en sax som ska på slipning åt en kund. Dock lyckades de klanta sig och skickade den som vanlig post när den skulle skickas som rek, så de bad oss ringa kundtjänst och göra en reklamation. Jävla strul. Hoppas paketet kommer fram ändå utan några problem och att vi slipper en massa problem då kunden ska ha saxen på måndag igen.
Sitter just nu och kokar potatis samtidigt som jag försöker äta min middag som är alldeles för varm för att kasta i sig. Snart borde en kompis komma hit också, men hennes mobil är död så är lite svårt att kolla med henne då.
Funderar på att gå och lägga mig redan vid tio ikväll, har märkt att 6 timmars sömn inte räcker för att jag inte ska känna mig som en zombie när jag går upp. Börjar väl bli gammal...
Har haft en ganska lugn och trevlig helg. Igår kollade jag ikapp de avsnitt av Glee och Grimm som jag missat, sen åkte jag till Hägerstensåsen för att mysa lite med Kim och Hera. Vi kollade på The Breakfast Club och Horrible Bosses, hon hade inte sett någon av dem!! Skam. Känns som att jag inte hunnit med så mycket i helgen då jag sovit cirka 12 timmar varje natt vilket har varit otroligt välbehövligt.
Idag har jag börjat spela in en ny vocal cover samt ätit middag hemma hos mamma med syrran, Mårten och Kajsa.
Nu sitter jag här hemma igen och känner mig väldigt nerstämd, som vanligt haha. Såg fram emot att träffa en kompis till helgen som jag försökt få tag på i typ 4 månader nu, men hon ska tydligen iväg då. Känner mig inte alls prioriterad och även fast jag vet att det är sån hon är så gör det ont, kan inte låta bli att känna mig "oönskad", haha. Jag ska nog lägga mig i sängen snart och försöka sova, det är lika bra. Godnatt.
Nu har jag verkligen försummat den här bloggen. Såg att senaste inlägget var innan sommaren och nu är det redan oktober. Mycket saker har hänt sen dess känns det som trots att det inte är så länge sen. Men det känns nästan som en evighet, sommaren är alltid så långt borta. Gud vad jag älskar sommaren. Det är nog därför jag önskar har en liten dröm om att bo i Miami. Skulle aldrig kunna flytta ifrån Sverige i dagsläget dock, jag trivs trots allt väldigt bra här. Har många fina vänner, har ett fantastiskt band som jag brinner för och numera har jag ju även ett heltidsjobb. Det är ett udda butiksjobb men väldigt spännande och varierande. Jag trivs.
Trots att det känns som att livet börjar komma igång nu så känner jag hur höstdepressionen smyger sig på.
Jag hatar den av hela mitt hjärta, för jag klarar aldrig av att stå emot den. Hur glad jag än borde känna mig så finns ändå det där tomma hålet inom mig, det där mörka, ångestfyllda hålet. Om jag bara visste var det fick sin kraft ifrån. Det är så svårt att beskriva i ord hur det känns. Ord räcker inte till, jag kan försöka hur mycket jag vill men det blir ändå aldrig rätt.
Jag tror på fullaste allvar att kärlek är vad som fattas. Jag är en väldigt känslofylld person trots att jag har ganska dålig kommunikation med mina egna känslor. Men jag vet att jag behöver älskas och bli älskad. Och vem behöver inte det? Jag är väl precis som alla andra som mår dåligt över att vara ensam och inte ha en partner. Men det är ju ingen tröst för mig. "Alla känner så, kom över det" är väldigt hårda ord, för även om det är sant så känns det fortfarande i hjärtat. I kroppen. Den där tomheten som behöver fyllas ut.
Saknaden av någon som lämnat ens närhet är outbärlig. Jag tänker på det varje dag. Hur mycket jag saknar henne. Jag har fortfarande inte tagit bort hennes nummer, varför skulle jag? Jag kan inte sluta hoppas på att hon en vacker dag ska höra av sig igen, som om ingenting har hänt. Jag behöver henne i mitt liv, det har inte varit detsamma sen hon försvann. Även när vi gjorde slut så fann vi varandra igen och var bästa vänner. Allt var bra och vi fanns alltid där för varandra i vått och torrt. Det finns ingen annan människa som jag känt mig så bekväm med tidigare och det känns som att jag aldrig kommer att hitta någon annan som ger samma känsla. Faktumet att vi bor i samma stad och skulle kunna gå in i varandra på stan slår mig varje dag. Men det händer aldrig. Inte en enda gång under ett år har det inträffat. Jag undrar om hon tänker på mig alls. Eller om hon har gått vidare och glömt bort mig. Varför ville hon ens ha det såhär? Jag trodde att jag betydde lika mycket för henne som hon gör för mig. Men det kan jag väl inte göra med tanke på att det har gått över ett år nu. Hur kan man vara så stark att man medvetet går igenom en sådan saknad? Jag vill ringa henne och få höra hennes röst, men jag ljög och sa att jag respekterade hennes val och lovade mig själv att lämna henne ifred, för det var vad hon ville. Men jag är inte stark. Jag tinar bort. Jag går sönder.
